Dag 08 – Ett ögonblick

hmm alltså ni kan inte ana hur länge jag nu suttit och försökt komma på ett jävla ögonblick som jag kan skriva ner. Hlla har ju säkert en massa både fina och mindre fina ögonblick och minnen, men tycärr är det ofta de dåliga ögonblicken som har en tendens att sätta sig djupare i huvudet.. och jag har tänkt att berätta ETT ögonblick av alla mina..

Det var faktiskt 29 april detta året. Som jag fick ett sms av en vän som också red med mig innan. "jag måste prata med dig, det har hänt en sak.." och då hade jag mobilförbud så kunde inte svara eller något, sen efter en stund fick jag ett till "det handlar om Rupert..", ni vet min sköthäst jag hade. Och då sprang jag till telefonen och ringde emma och då berättade hon det, "rupert har dött", ni kanske inte kan känna medkänsla eller så nu för många av er vet inte vad för band man faktiskt kan ha mellan ett djur och en människa. Hur starkt ett band kan vara.

Jag sa om och om igen "skojar du? du ljuger väl inte?", och nej klart inte, varför skulle hon ljuga om något sånt. Och då bara grät jag ännu mer och la på telefonen. Helt seriöst satt jag i kanske tio minuter och bara stirrade och grät, jag var så chockad! jag grät så otroligt mycket, och den tiden var inte heller den bästa i mitt liv allmänt så detta var bara salt över såret. herregud vad mycket jag grät. Jag kunde bara inte fatta det, att min lilla ögonsten som jag tagit hand om i sex år nu var borta, föralltid.. Ni förstår inte jag lovar haha, känner mig egentligen dum att jag skriver ett inlägg om en häst, men den lilla skiten var faktiskt mer än en häst för mig. han var som min vän, min tröst, mitt hjärta.

Och ni vet när man brukar säga "ett ögonblick kan ändra allting", detta var nog ett sådant ögonblick. detta skulle ändra mina rutiner som jag haft de senaste sex åren, att åka till stallet varje vecka för att sköta och mysa med min lilla älskling. Och vet ni, tankarna som jag fick då jag fick reda på att han ahde dött var liksom "omg jag visste att något var fel", för jag kan lova er att när jag varit där några dagar innan tog jag en bild på honom där han såg så jävla ledsen ut, han var så annorlunda. Han bet i mina kläder och drog tillbaka mig när jag skulle gå, det fick mig att stanna ännu längre och bara krama honom innan jag skulle hem. Och jag blev så arg på mig själv! för den sista tiden hade jag inte varit där lika ofta, hade inte varit hos honom lika ofta som jag brukade och borde. jag blev så srg på mig själv och fick skuldkänslor... och detta fick mig även att inse meningen med "ta hand om dina nära och kära för du vet ALDRIG när du mister dem", det kan lika bra vara en förälder, en vän, ett djur eller vad som i hela världen...

Innan kunde jag sitta i timmar i hörnet av boxen, hörlurarna i öronen och bara sitta och kolla på honom, bara stå och krama honom, min fina nallebjörn som luktade så gott och alltid var så varm och naffsig. en av anledningarna till att jag blev så chockad som jag blev avr att jag aldrig tänkt tanken att han skulle dö, vet itne varför, men såg det aldrig som möjligt. Flera hästar i stallet dog under åren och vissa var sjuka och så men han var alltid frisk och därför trodde jag ALDRIG att det skulle hända, jag var så glad att just min älskling av ALLA mådde prima för det mesta. Tillit är jättviktigt när man rider ska ni veta, att kunna lita på hästen för att känna sig säker sär uppe. Den hästen kunde jag lite på till hundra! Hade kunnat lägga mig i boxen under honom och veta att han inte hade för en sekund hade gjort någonting! Kunde sitta på honom och blunda och känna mig säker mer än vad jag gör i min egna säng! Nu förtiden när jag rider känner jag inte den tilliten till någon, känns så annorlunda, så tomt... Men ändå finns där en lättnad att han inte lider mer och är uppe bland de stora gröna ängarna.

Detta blev ett jävligt långt inlägg märker jag, tror inte en jävel kommer orka läsa ner hit när de sett på vad jag valt att skriva om, men jag känner att jag ändå vill dela med mig av detta ögonblick. som fortfarande gör jätteont inom mig. Som sagt, vi har alla fina och mindre fina minnen, men tyvärr så sätter sig de negativa djupare i huvudet...


detta var den sista bilden som togs på min ängel.

when life gives you 100 reasons to cry, give life 1000 reasons to smile..


Kommentarer
Postat av: Anonym

gud vad hemskt... blev tårögd när jag läste. men du vet han har det bättre nu vännen.



kram.

2010-12-08 @ 21:06:58
Postat av: Anonym

gud vad hemskt... blev tårögd när jag läste. men du vet han har det bättre nu vännen.



kram.

2010-12-08 @ 21:06:59
Postat av: Anonym

gud vad hemskt... blev tårögd när jag läste. men du vet han har det bättre nu vännen.



kram.

2010-12-08 @ 21:07:00
Postat av: Nenaa

jag orkade :D

2010-12-09 @ 16:16:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
/> /> />